Jag stannade hemma igårkväll för att chilla, se en film. Slökollade runt på swefilmer och lite nördig som jag är så klickade jag in mig på dokumentärer för att se om jag kunde hitta någonting sevärt.
Om man gråter i princip 92 minuter i sträck, alltså en hel film - kan man nog int annat än säga att filmen är sevärd. Man kan nog alltså säga att jag lyckades hitta någonting att spendera min fredagkväll på. Har nog aldrig blivit så påverkad och berörd av en film tidigare. Det som gör saken ännu mer sorgligt är att det alltså är en dokumentär, alla dessa saker har hänt på riktigt.
Filmen handlar som ni hör på namnet alltså om mobbning, bland annat om den här killen, 13 år och har sedan flera år tillbaka blivit kallad "Fishface" i skolan, blivit slagen i skolbussen och en hel massa annat. Det värsta är att han tror att det är på skoj och att det är så kompisar behandlar varandra. Kunde inte hålla tillbaka tårarna när man ser hur ledsen han senare blir, han vill ju bara vara en av alla andra.
Det som gör mig mest skrämd är att mobbningen går så långt att barn tar livet av sig, i filmen berättar en familj och en kompis om "Ty"(minns inte helt säkert om det var hans namn) som tar livet av sig vid elva års ålder. Han går alltså i fjärde klass, han ar inte ens börjat i högstadiet och han orkar inte längre. Tänk att barn kan vara så fruktansvärt eleka! Vet inte heller om man ska skylla på barnens föräldrar, grupptrycket inom kompisgänget, den som mobbas eller skolsystemet. Det enda jag vet är att när jag blir lärare är mobbning någonting jag vill kämpa emot, det har jag vetat länge och det tog jag även ganska snabbt upp på min inträdesintervju vid ÅA.
Det värsta är nog nästan ändå hur det i filmen visas hur lite skolans lärare samt busschaufförerna gör. Föräldrarna ordnar möten på egen hand eftersom lärarna anser att "boys will be boys" och att "kids can be cruel". De får alltså på egen hand diskutera detta utanför skolan och fast de bjuder in lärarna till mötet så dyker de inte ens upp, hur sjukt?
Tror inte jag bör skriva mer eftersom mina åsikter lär spåra inom kort. Men filmen hittar ni HÄR om det är någon som vill se den, vilket jag kan rekommendera, de som är väldigt känsliga kan ju backa upp med en bunt näsdukar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar